Hela vårt hus är kaos. Svarta sopsäckar med saker vi ska slänga, flyttlådor fulla med delar av mitt liv.
Jag ska börja packa ner sakerna i mitt rum, men jag drar ut på det hela tiden. Det känns lite som att om jag väntar så kanske, kanske, det här inte händer.
Har allt sjunkit in? Har jag accepterat att min familj kommer splittras? Jag tror att jag vill tro det. Men innerst inne så gråter jag varje gång jag tänker på det.