Kvällen är som värst. Då saknar jag dig som mest.. Tanken på att aldrig mer få sova med dig, aldrig mer få känna din hud mot min.. Det skär i mig inombords.. Jag vill inte ha någon annan! Jag vill ha dig, bara dig! Fan då, att allt skulle gå precis åt helvete nu när det började bli bra igen..
Du finns ju precis överallt. I mitt rum, i mitt hus, i min dator, i östertälje. Du ploppar upp överallt, vart jag än går.
Jag såg 50 first dates igår. Jag valde ut den. Jag vet inte varför. Jag visste att jag skulle börja tänka på dig. Det var dig jag såg den med. Tänker på dig när jag hör den där beach boys-låten. Jag hade luva på mig, och grät genom hela filmen när ingen såg på. Jag önskar bara att det fanns något jag kunde göra.. Men det enda jag kan göra är att ge dig det utrymmet du behöver, och hoppas att du någon gång (snarast möjligt) kommer komma på att du faktiskt älskar mig. Det är så jag tänker att det kommer bli. Jag är övertygad. Men någonstans i bakhuvudet är det någon som talar om för mig att det faktiskt kanske inte blir så.. Och när jag hör det, är det som att jag dör inuti...