Kan inte allt bara bli bra igen..? Har jag gjort något för att förtjäna det här??

Hej hej.
Har packat nu en stund. Det är bara två veckor tills vi flyttar med pappa. Om vi får lägenheten en vecka tidigare alltså.
Det känns jättejobbigt att lämna huset. Det jag är mest ledsen över är ifall jag skulle gå förbi någon gång, och se en annan familj sitta vid köksbordet i mitt gamla kök och äta middag. I för sig så har jag flyttat en gång förut, men då har jag fem år och jag kommer knappt ihåg något av det. Det enda minnet av flytten jag har är att jag satt i ett utav hörnen i det tomma vardagsrummet. Bredvid mig stod en blomma och jag lyssnade på min freestyle. Det var sista gången jag såg det huset. Den här gången kommer jag nog inte att sitta i ett hörn och lyssna på min mp3. Men det kommer bli svårt att gå härifrån och inse att jag aldrig mer kommer att leva i det här huset mer..

Men men, nog talat om det.
Imorgon är det fredag, äntligen helg. Då ska jag och Marre ha "chill-kväll" och bara fetta oss. Ska bli nice.
På lördag ska jag och älskling gå på bio. Vi ska se Saw 5. "Känsliga tittare varnas" stod det. Folk hade tydligen svimmat i salongen också. Hoppas inte jag gör det bara, haha. Men det är bara att blunda om det blir äckligt eller läskigt.

Jag tänkte precis skriva ett inlägg om vad som hänt de senaste dagarna, men jag känner att jag inte har någon lust alls. Så detta är allt ni får läsa idag tyvärr, om jag inte får lust att skriva lite senare.

Jag går in i mitt rum, stannar upp, backar och tittar på väggen utanför. Den ser naken ut. Det är något som fattas, något som alltid funnits där förut. Som man alltid tagit för givet. Det är den där rottingbokhyllan, som nu antagligen ligger på en soptipp någonstans.
Jag tittar på väggen på andra sidan. Också tom. Foton som är nedplockade. Nästan alla väggar i huset är tomma. Saker som jag levt med hela livet, som jag tagit för givet, är antingen nerpackat eller slängt.
Jag kan fortfarande inte fatta att det händer. Inte förrän den dag jag står i huset och alla rum är tomma. Jag kommer stå där, fantisera om hur det var förut, när allt var bra. Jag kommer fälla några tårar, sen kommer jag lägga allt bakom mig i samma sekund som jag stänger dörren, för sista gången.

Hela vårt hus är kaos. Svarta sopsäckar med saker vi ska slänga, flyttlådor fulla med delar av mitt liv.
Jag ska börja packa ner sakerna i mitt rum, men jag drar ut på det hela tiden. Det känns lite som att om jag väntar så kanske, kanske, det här inte händer.
Har allt sjunkit in? Har jag accepterat att min familj kommer splittras? Jag tror att jag vill tro det. Men innerst inne så gråter jag varje gång jag tänker på det.

Mådde inte så bra förut, men nu är det bättre. Det går upp och ner ni vet. Det händer så mycket saker i mitt liv som jag tyvärr inte kan ta upp här. Det är jag och endast en person till som vet hela sanningen om mig. Det känns jobbigt att inte berätta för någon annan, men samtidigt så vill jag inte det. Jag vill att folk ska tycka synd om mig, men ändå inte. Men men. Som sagt, det går upp och ner, och jag får hoppas att det går upp snart.