Fan vilket jävla dilemma jag har hamnat i.. Mamma ringde för ett tag sen och sa att hon och min moster beställt en resa till Gran Canaria,  och att jag och min lillebrorsa ska med. Självklart blev jag skitglad, har varit jättesugen på att åka utomlands. MEN, den veckan dom bokat så infaller också min studentskiva! Helvete. Vad fan ska man välja? Vill ju inte precis tacka nej till en utomlandsresa, men studentskivan händer bara en gång i livet.
Har en vecka på mig att bestämma hur jag vill göra.. Hjälp mig, vad ska jag göra?

Vem fan kom på idén att ställa en grävskopa utanför mitt fönster kl. 08.00 och börja gräva? Idag är jag inte glad...

Jag vaknade upp och trodde att det skulle bli en helt vanlig dag, fast med luciafirande då. Efter lucian så fick jag lite ont i bröstet, jag kände igen känslan. Det var samma känsla som jag fick när jag skulle ut en kväll och fick andnöd och var tvungen att lägga mig på en bänk och spy. Jag trodde att det skulle gå över, men istället blev det bara värre. Kände att det blev jobbigt att andas. Så jag beslöt mig för att gå till sjuksyster. "Tillbaka på måndag" stog det på skylten på hennes dörr. Fan att hon inte ska vara där när man behöver henne som mest!
Jag försökte med att dricka vatten, men det blev nästan bara värre då.
Efter ett tag när jag pratat med min handledare Lena och Kjell så skjustade Kjell mig och Marre till Akuten.
Jag fick en akut-tid och när jag väl kom in till doktorn hade smärtan förvunnit för det mesta. Efter att jag pratat med henne och hon lyssnat på mina lungor och mitt hjärta så sa hon att hon trodde att jag hade fått en ångest-attack.
Jag fattade inte riktigt. Jag mår ju bra nu? Det var mycket värre för två veckor sen, varför fick jag det inte då? Men kroppen kanske inte riktigt hänger med, och just nu sker ganska stora förändringar i mitt liv. Alla tankar kanske ligger och trycker där i bakhuvudet utan att jag tänker på det.

Men iaf. Sen fick jag ta ett blodprov för att se om det var något fel i blodet. Jag hade ett virus, men det berodde på förkylningen, inte ångest-attacken.

Fick komma tillbaka till doktorn efter det igen, och då gav hon mig en brochyr om Paniksyndrom. Hon var väldigt noga med att säga att just jag inte har något syndrom, eftersom jag bara fått det 2-3 gånger innan. Men om det fortsätter så kan det utvecklas till det. Det hoppas jag verkligen inte att det gör. Ni ska bara veta hur det känns, det känns verkligen som att man ska dö. Man vet liksom inte vad man ska göra av sig själv. Sjukt jobbig situation.

I brochyren jag fick stog det att för att få diagnosen paniksyndrom så måste man ha haft det minst fyra gånger inom en månad, och dessutom ha minst fyra symptom samtidigt av de som stod i listan. Nu när jag tänker efter så hade jag 10 av de 13 som stod på listan. Ganska läskigt..

Men jag får hoppas att jag inte får det igen, eller att det dröjer ett jävla tag till nästa attack. Fick lära mig en andningsövning som jag ska göra om det händer igen. Skönt att veta vad det var iaf, och vad jag ska göra om det händer igen.

För tre och en halv vecka sen trodde jag inte att jag skulle överleva. Jag trodde att jag aldrig mer skulle bli lycklig.
Men nu har det visat sig motsatsen. Jag känner mig mer lycklig än vad jag gjort de senaste 2 månaderna! Och då mådde jag verkligen dåligt. Så jag vill bara säga tack till alla som har hjälpt mig bli lycklig. Ni vet vilka ni är <3

Det lättaste nu skulle vara att bara ge upp.. Vad skönt det skulle vara att inte kunna känna någon smärta, ingen sorg. Inte känna någonting.

Och du, du ljög. Du sa att jag kunde ringa när som helst. Och så kan du inte ens svara på ett ynka sms. Då vet jag vad jag betyder för dig. Ännu en anledning till att ge upp.

Jag intalar mig själv, att om jag älskar honom så lämnar jag honom ifred.. Men det är så svårt. Flera gånger har jag varit och pillat på mobilen för att skicka ett sms, men sen ångrat mig..

Jag mår lite bättre, långt ifrån bra, men bättre.
Jag har för stora förhoppningar..

Alla saker vi gjort tillsammans, allt vi gått igenom.. Och du har inte ens viljan att försöka. 3 jävla år! Till vilken nytta?
Visst, det har varit dom bästa 3 åren i hela mitt liv, men när jag mår såhär dåligt så önskar jag att det aldrig hade hänt.
Jag trodde att det skulle vara du och jag för alltid. Du brukade säga "det finns inget annat för mig.."
Och nu visar det sig att det gjorde det.. Jag ljög iallafall inte..

Kvällen är som värst. Då saknar jag dig som mest.. Tanken på att aldrig mer få sova med dig, aldrig mer få känna din hud mot min.. Det skär i mig inombords.. Jag vill inte ha någon annan! Jag vill ha dig, bara dig! Fan då, att allt skulle gå precis åt helvete nu när det började bli bra igen..
Du finns ju precis överallt. I mitt rum, i mitt hus, i min dator, i östertälje. Du ploppar upp överallt, vart jag än går.
Jag såg 50 first dates igår. Jag valde ut den. Jag vet inte varför. Jag visste att jag skulle börja tänka på dig. Det var dig jag såg den med. Tänker på dig när jag hör den där beach boys-låten. Jag hade luva på mig, och grät genom hela filmen när ingen såg på. Jag önskar bara att det fanns något jag kunde göra.. Men det enda jag kan göra är att ge dig det utrymmet du behöver, och hoppas att du någon gång (snarast möjligt) kommer komma på att du faktiskt älskar mig. Det är så jag tänker att det kommer bli. Jag är övertygad. Men någonstans i bakhuvudet är det någon som talar om för mig att det faktiskt kanske inte blir så.. Och när jag hör det, är det som att jag dör inuti...

Andra dagen utan den jag älskar mest i hela världen. Saknaden är oerhörd. Jag står inte ut.. Om jag någonsin skulle ta livet av mig så skulle det vara nu, men det tänker jag inte göra.. Hoppas bara att han ändrar sig. Men jag får inte hoppas på för mycket, men jag gör det ändå. Min hjärna är forfarande inställd på att det alltid ska vara du och jag <3

Måste gå nu, för jag ska ta en powerwalk med Carro och rensa tankarna lite. Kan vara bra att få lite luft eftersom jag suttit ganska mycket instängd i helgen.

Massa kramar till er som bryr sig!