Jag går in i mitt rum, stannar upp, backar och tittar på väggen utanför. Den ser naken ut. Det är något som fattas, något som alltid funnits där förut. Som man alltid tagit för givet. Det är den där rottingbokhyllan, som nu antagligen ligger på en soptipp någonstans.
Jag tittar på väggen på andra sidan. Också tom. Foton som är nedplockade. Nästan alla väggar i huset är tomma. Saker som jag levt med hela livet, som jag tagit för givet, är antingen nerpackat eller slängt.
Jag kan fortfarande inte fatta att det händer. Inte förrän den dag jag står i huset och alla rum är tomma. Jag kommer stå där, fantisera om hur det var förut, när allt var bra. Jag kommer fälla några tårar, sen kommer jag lägga allt bakom mig i samma sekund som jag stänger dörren, för sista gången.