Idag har det inte varit någon bra dag..
Igår blev det lite "fest" i Nykvarn. Det var kul och trevligt men slutade inte lika bra. Vi skulle sova där men det blev bråk så vi åkte hem. Kom hem vid 3 och då däckade jag i sängen. När jag vaknade var jag bakis och var rejält trött. Tänkte skita i skolan men M övertalade mig att gå ändå.

På stationen började jag känna smärta i lungorna och hjärta. Jag visste vad som skulle komma. Det var början på en ångest/panik-attack. Jag hoppades att det inte skulle bli värre så jag hoppade på bussen till skolan. Men halvvägs så blev det allt svårare att andas, så jag var tvungen att gå av.
Jag har aldrig varit så rädd som då. Jag kunde andas in, men inte ut. Jag blev helt skakig och svag i benen så jag kunde knappt stå upp. Marre fick hålla i mig för att jag inte skulle falla ihop. Jag trodde verkligen att jag skulle dö, och då får jag ju ännu mer panik. Jag kunde inte ens gråta..

Efter ett tag lugnade det ner sig. Men jag visste att jag inte kunde ta mig hem själv då. Så jag ringde mamma och pappa, men ingen svarade. Då kom paniken igen, över att jag inte kunde ta mig hem. Som det var just då så skulle det vara omöjligt att åka buss ända hem. Men så kom jag på att andra gången jag fick en attack så spydde jag, och då blev det bättre. Så jag försökte att spy, men det kom bara luft. Men det hjälpte ändå, för smärtorna i lungorna, hjärtat och ryggen blev bättre, och då blev det lättare att andas. Då kände jag att jag nog kunde ta mig hem själv ändå.

Varför ska det här hända mig? Det är en hemsk känsla och smärtan är så fruktansvärd att det inte går att beskriva.. Och jag har mina misstankar om att det nu är på grund av skolan och framtiden. Vi har väldigt mycket plugg nu, och jag vet inte vad som kommer hända efter studenten.. Kan inte någon bara komma fram till mig och garantera mig ett bra jobb? Då skulle jag må så mycket bättre..

Tack M för att du hjälpte mig <3